Ett antal jaktfientliga organisationer fick en debattartikel publicerad på DN debatt i torsdags. Samma dag skickade Svenska Jägareförbundet in en replik.
– Dagens Nyheter är öppen med att man är väldigt restriktiv med att ta in repliker. Denna hållning innebär att man blundar för en av journalistikens grundprinciper – att låta mer än en sida komma till tals, säger kommunikationschef Magnus Rydholm.
Svenska Jägareförbundet är väldigt restriktiv till att bemöta debatt från extrema organisationer, eftersom det kan upplevas som förbundet bidrar till att öka dessa organisationers roll och betydelse. Ibland görs undantag.
– Dagens Nyheter får naturligtvis göra sina val kring vad tidningen vill publicera. En debattsidas idé är ju att olika parter ska kunna argumentera mot varandra, säger Magnus Rydholm.
Han tycker att tidningens upplägg utmanar de journalistiska grundprinciperna.
– Eftersom det är redaktionen som väljer vilka ämnen som ska publiceras på debattsidan och sedan är väldigt restriktiv till ifrågasättande åsikter faller ju hela syftet med debattsidan. Man kan faktiskt ifrågasätta om DN debatt idag är en debattsida eller en styrd åsiktsplattform, säger Magnus Rydholm.
Nedan finns den replik som Svenska Jägareförbundet ville ha publicerad.
– Anders Nilsson har skrivit en replik som på tydligt sätt visar varför jaktmotståndarnas debattartikel inte bör stå oemotsagd, säger Magnus Rydholm.
Här hittas den ursprungliga debattartikeln som de jaktfientliga organisationernas fick publicerad.
Konspiratoriskt och oseriöst om rovdjursjakten
Att jaktmotståndare är emot jakt, i alla dess former, är inget nytt. I debattartikeln ”Jägarna har för mycket att säga till om kring jakt” framkommer däremot helt nya och häpnadsväckande insikter hur långt ifrån kunskap om praktisk viltförvaltning och dess styrning dessa organisationer står. Jaktmotståndarena vill helt enkelt ta bort såväl demokratiska instanser, politikens maktbefogenheter, som myndigheternas möjligheter att utföra beslutad politik.
Förklaringen till denna extrema hållning kan också anas i artikeln. Organisationerna verkar kunna se någon slags konspirationsteori, där staten medvetet äventyrar rovdjursstammarna.
Argumenteringen är enkelt uttryckt osammanhängande, vilseledande och oseriös.
För att licensjakt på stora rovdjur ska tillåtas måste stammen ha gynnsam bevarandestatus. Med andra ord behöver stammen vara så stor och livskraftig att den tål en reglerad beskattning.
Jägarna kan exempelvis inte ansöka om jakt på rovdjur eller påverka hur många djur som ska fällas. Detta bestämmer staten, via länsstyrelserna, helt själva. Hur många djur som ska fällas beror alltså på hur stammen mår och hur många individer den består av. Därtill använder myndigheterna beräkningar som utförts av forskare. Grundförutsättningen för att licensjakt ska tillåtas är att tilldelningen inte äventyrar artens gynnsamma bevarandestatus.
Hur jaktmotståndarna kan få detta till att jakten hotar rovdjuren är obegripligt. Bara tanken på att staten medvetet skulle äventyra rovdjurens existens är konspiratorisk på en närmast komisk nivå. Att staten skulle göra det för att ”jägarna” skulle vilja det är än mer löjeväckande.
I debattartikeln vill de undertecknande föreningarna även flytta ansvaret från Viltförvaltningsdelegationerna till forskare. Delegationerna är ett slags miniparlament med en sammansättning av folkvalda och många olika regionala intressen. Tanken är att dessa ska ta fram övergripande riktlinjer som givetvis håller sig inom de regler och lagar som finns. Därefter ska länsstyrelsen förhålla sig till dess riktlinjer.
Jaktmotståndarna vill alltså inte att naturturism, samer, polis, jägare, lantbruk, skogsbruk och politiker ska vara med att påverka viltförvaltningen. De tycker i stället att forskare – helt själva – ska få avgöra hur mycket vilt det ska finnas och vilken påverkan och kostnader av viltet som samhället ska tåla.
Förslagen är helt sonika demokratifientliga.
Tyvärr verkar inte debattörerna se den framgångssaga som har skett i den svenska naturen. Rovdjuren har under de senaste 50 åren ökat markant och är numera relativt vanliga. Bevarandearbetet har fungerat, trots påståendena om jägarnas inflytande och illvilja, vilket är bevis på att hela grunden i debattörernas teser är felaktig.
Vargen har ökat i Europa så kraftigt att EU:s regeringar beslutat att sänka djurets skyddsstatus.
Jakt på rovdjur i Sverige är därför inte ett hot mot stammen utan ett bevis på att viltförvaltningen fungerar.
Anders Nilsson
Riksjaktvårdskonsulent
Svenska Jägareförbundet